Barnkonventionen blir lag, det kräver handling

Barnkonventionen blir lag, det kräver handling

Behöver barnperspektivet i socialtjänstlagen förtydligas? Det är en frågeställning som utredningen Framtidens socialtjänst ska besvara.

Bakgrunden är att Barnkonventionen ska bli lag nästa år och det kommer sannolikt att medföra att barnperspektivet kommer att implementeras bättre på olika områden i vår lagstiftning, så också inom det sociala området.

I Sverige har föräldrabalken stor tyngd. Föräldraansvaret är starkt och måste vara så. Man äger förvisso inte sina barn men man har som föräldrar ansvar för dem och det ansvaret sträcker sig långt. Frågan är dock när och i vilken utsträckning barn kan räknas som egna subjekt och i den rollen agera utan vårdnadshavarens vetskap/närvaro.

Vi diskuterar just denna fråga nu med våra experter och sakkunniga med anledning av att utredningen går igenom förslag till en mer tillgänglig socialtjänst. Förslagen handlar om hur trösklar ska sänkas, socialtjänsten bli mer synlig och hur man kan få hjälp och stöd utan prövning och ett formellt biståndsbeslut. Kommunerna ska själva kunna besluta vilka insatser detta ska gälla, med vissa undantag.

Idag vittnar alltför många om att det fortfarande är stigmatiserande att besöka socialkontoret. Man bedöms och får ett beslut. Vi vill skapa tillit, sänka trösklarna och nå ut tidigare med vissa insatser.

Med Barnkonventionen för ögonen – när ska ett barn kunna ta del av dessa insatser utan att barnets vårdnadshavare får vetskap om det? Vi har diskuterat en 15-årsgräns som möjlig.

I sammanhanget fick vi ett klokt förslag från Barnombudsmannen. Hon undrade hur vi ville involvera barn i utredningen. Skulle det inte vara bra att lyssna till vad barn tycker om det arbete vi gör? Vi är ju kritiska till att barns (och andra brukares) åsikter kommer fram i så liten utsträckning, som de gör, i det praktiska arbetet inom socialtjänsten.

Det var intressant och det ska vi ta till oss. Mina lärarerfarenheter säger mig att barn är klokare än vad vi vuxna ibland tror. Dessutom har många av dem erfarenheter som vi andra saknar – trots att vi varit barn. Då är ju det minsta vi kan göra – egentligen – att lyssna till dem.

Margareta Winberg
Särskild utredare, Framtidens socialtjänst