En lektion i ”Saktametoden”

En lektion i ”Saktametoden”

Jag får många brev och mail, som handlar om enskilda människoöden. Av förklarliga skäl är det öden, som beskriver svårigheter – med pengar, relationer, barn eller sprit.  Sådana berättelser tynger, men manar också till fortsatt arbete för en god socialtjänst.

Men dessa människors berättelser föder förstås också tanken om vad som fungerar. ”Hälsan tiger still” brukar det heta. Jag bad därför en duktig socialdirektör att visa mig något som var bra – och gärna lite roligt också. Det var så jag hamnade på ett hunddagis i Karlstad.

På andra våningen i ett stort hus möttes jag av ett antal personer, som efter långt utanförskap nu var kooperatörer och arbetade med att ta hand om hundar medan matte och husse jobbade. Där fanns stora hundar och små hundar, lurviga och släta, alla med sin matsedel och sina ”sköta-om”-regler utanför sitt lilla rum/box. Alla hade en soffa att ligga på. Hundarna alltså. Ofta var det en gammal skinndito. Dessa djur skulle rastas, matas, få kärlek, tilltalas och i förkommande fall lugnas. Så skedde också – i en stegrande skala.

Det kunde börja med att en kort stund ta ut en liten hund för att kissa den. In igen. Uppgiften stegrades. Och målet var att en person orkade/vågade gå ut med en stor hund (typ schäfer), rasta den ordentligt, länge, för att sedan, när båda var trötta, komma in för mat, vila och kanske lite kel.

Processen från liten hund på kort kisspromenad till stor hund runt i skogen varierade i tid, men det tog tid. Har man varit utanför arbetsmarknaden i kanske 10 år så räcker inga sex månader för att vara igång. Där och då fick jag en lektion i ”Saktametoden” av socialdirektör Monica Persson.

Samma sak gällde på nästa ställe vi besökte; en kommunägd gård utanför Karlstad. Fåren hade just rymt när vi kom och det var fullt drag med att få in dem i hagen igen. Får, höns, snart kaniner, växter, trädgård, luffarslöjd, matlagning, ja allt som rymdes på en lantgård ägnade sig deltagarna åt. Många var före detta missbrukare, som skulle komma på rätt köl i livet. Också här tillämpades och talades det om ”saktametoden”. Det tar tid! Flera av deltagarna beskrev väldig utförligt ”sin” process, en bit livshistoria med ett sakta positivt resultat.

Senare på dagen hölls det möte på Mötesplatsen mitt i Karlstad. Där beskrev ännu fler sina människoöden, fast i dystrare tongångar – mannen som just fått erbjudande om en egen lägenhet – äntligen. Men sedan backades det – han hade 9000 kr i skuld hos Kronofogden… Kvinnan, den mycket talföra, som fått båda sina barn omhändertagna och saknade dem så… 

När jag återvände på kvällen till det kooperativa B & B, Solakopp, också det drivet av personer, som stod långt från den ordinarie arbetsmarknaden, bar jag på en nyvunnen (till dels) kunskap. Att hela människor, som varit trasiga länge är ingen qick-fix. Och att ”bli hel” kan många gånger betyda att man aldrig klarar att jobba heltid. Men man borde duga ändå. Precis som Lerins lärljungar. Med rätt bemötande kände de att de dög.

Från Karlstad kan socialtjänsten och andra hämta inspiration! Och vi alla kan tänka efter vilket samhälle vi vill ha. Tack Monica, socialdirektör, för en fin dag!

 

Margareta Winberg, särskild utredare