Förundran, glädje och bekymmer – starka intryck från Anhörigriksdagen

Förundran, glädje och bekymmer – starka intryck från Anhörigriksdagen

Jag slutar aldrig att förundras, glädjas och bekymras.

  • Förundras över att flera hundra medlemmar i en förening avsätter två mycket! soliga dagar för att diskutera viktiga frågor.
  • Glädjas över att engagemang för medmänniskor fortfarande är så starkt.
  • Bekymras över frågan; hur kommer det att bli i framtiden?

Jag talade på onsdagen på Anhörigriksdagen i Varberg. Anhörigas Riksförbund är en bland fler som organiserar personer som ger omsorg till en medmänniska. På denna Riksdag samlades man för att stärka varandra, samla kraft och ny kunskap samt synliggöra sig själva och sina krav på samhället. Programmet var imponerande!

Enligt deras egna siffror ger idag 1,3 miljoner anhöriga omsorg till en medmänniska! Det sparar, enligt deras beräkningar, 183 miljarder till samhället med sina 75% av all omsorg som utförs i hemmet.

Min insats var att prata om Framtidens socialtjänst generellt och försöka lägga ett anhörigfokus på arbetet. Lisa Syrén, känd från Ring så spelar vi, var en underbar moderator med egna erfarenheter från anhörigvård. Hon ställde många frågor till mig – inte egna – utan sådana som medlemmarna skrivit ner. Här kommer några exempel:

  • Hur ser ni på att lagfästa VAN – vård av närstående Mitt svar var tvekande. Jag förstår behovet men oroas över att anhörigvården ”institutionaliseras” dvs blir en självklar del av vården – det kan betyda att samhället drar sig undan.
  • Boende för maka på särskilt boende – detta saknas i många kommuner – det är ovärdigt! Idag finns en rätt för den som har beviljats särskilt boende att kunna sammanbo med make eller sambo. Rätten gäller under förutsättning att paret varaktigt har sammanbott eller, om den ena parten redan bor i ett sådant boende, att paret dessförinnan varaktigt har sammanbott. Viktigt att kommunerna ser till att de kan erbjuda det lagen kräver. Jag tror att färre och färre vill dela just denna boendeform i framtiden. Men det är viktigt att det finns flera ”steg” på vägen där man kan bo tillsammans.
  • När kommer ANHÖRIGLOTSEN? – vi kan omöjligt hålla kolla på allt och alla. Bra fråga, viktig att föra vidare!
  • Det finns otroligt många barn som är anhöriga. Borde inte pengar ges till skolorna så att lärare och annan personal lär sig se tecken på när barn är anhörig? Som gammal lärare själv, ser jag det som en självklarhet att läraren ska känna sina elever så pass att detta kan upptäckas. Öronmärkta pengar är en egen diskussion…
  • Hur får vi fler att arbeta i vård och omsorg? (Frågan föranleddes av att jag beskrev de problem som finns och ännu mer kommer att finnas i framtiden.) Svårt att svara på – en del av lösningen är att vi betraktar människor från andra länder som den tillgång de kan vara…

Så höll vi på. Och under resan hem i bil kändes jag en stolthet över människan. 1,3 miljoner, 183 miljarder. Och jag ställde till mig själv frågan högt i bilen:

Varför har det varit så tyst om denna fantastiska grupp? Anhörigvårdare.