Jämlikhet i dubbla perspektiv

Jämlikhet i dubbla perspektiv

Höstens stora utredningssammanträde är genomfört. I två omgångar sitter sakkunniga och experter från departement, myndigheter och en del stora organisationer och granskar texter, bryter svåra frågor och diskuterar hur en ny socialtjänstlag bör se ut.

Det är viktigt att komma ihåg att min utredning har dubbla perspektiv. Dels ska vi se över lagens struktur och konstruktion, dels lagens substantiella innehåll. Det förstnämnda betyder en ”renovering” av uppställning, indelning, omfattning och ordval. Det senare handlar om det innehållsmässiga, det som har bäring på vad denna lag betyder för brukare, profession och kommun.

Ibland sammanfaller perspektiven. Till exempel när vi finner en dubbelreglering. Det betyder att samma sak upprepas på skilda ställen i lagen. Då blir det konstigt och svårt. Konstigt utifrån ett jämlikhetsperspektiv – lagen ska behandla alla, i behov av stöd och hjälp, lika. Om någon grupps behov betonas mer än någons annans, så uppstår en ojämlikhet – på tvärs med lagens anda och direktiven till utredningen. Svårt utifrån att någon, som fått något extra, ogärna vill få det fråntaget sig. Då måste man, menar jag, gå till portalparagrafen och till direktivet till utredningen och läsa ordet jämlikhet igen…

Vad betyder detta? Min tolkning är att ingen grupp ska ha förtur, ingen ska prioriteras därför att den tillhör en särskild grupp, utan det är behovet hos den enskilde som ska avgöra.

Utredningens uppdrag är också att göra om lagen så att den återfår sin ursprungliga karaktär av ramlag. Ibland undrar jag vem som egentligen vill ha det så. Riksdagen betonar frågan så. Men samma riksdag är ganska pigg på att skruva till nån liten paragraf när det händer något som väcker medborgarnas vrede. Numera, när jag själv inte berörs på nationell nivå som beslutsfattare, utan är på ”andra sidan” så att säga, förundras jag över att både medborgare och nationella politiker är så kvicka i att kräva och vilja skruva. Ofta bottnar en skandal inom socialtjänsten inte i att lagen har brutits utan i att kommunpolitiker har tolkat den på ett visst sätt. Och det var ju detta tolkningsföreträde, som ramlagen skulle ge utrymme för. Det kallas kommunalt självstyre. De lokala politikerna har helt enkelt ett mycket stort utrymme inom en ramlags väggar. Gör man fel avvägningar borde detta få konsekvenser vid nästa kommunalval. Men. Istället tar riksdagen ofta vid och skruvar till det utrymme som möjliggjorde avvägningen. Och så blir och blev lagen lite av ett lapptäcke. Både ramlag och detaljstyrning. Lapptäcken är vackra – på sängar. Inte i lagar. Till slut blir det mycket svårt att styra utifrån lapptäcket. Så detta ingår i mitt uppdrag – ta bort det som skruvats åt, åtminstone delar av det, och återställa karaktären av ramlag.

Och alla vet att TA BORT, det är svårt. Utredningen är ett svårt, men spännande, uppdrag!

Margareta Winberg, särskild utredare