Samarbete – finns viljan så kan man

Samarbete – finns viljan så kan man

Vardagen börjar återkomma och med den möten med personer som vill förmedla något viktigt till vår utredning. Ett sådant möte ägde rum i veckan och handlade, inte oväntat, om samarbetet mellan kommuner och regioner.

Jag träffade ett nätverk för barnhälsovården i Sverige lett av Lotta Lindfors. Ibland blir man alldeles särskilt glad på möten, när man ser engagemanget och viljan att förändra i ögonen hos dem man möter. Detta var ett sådant tillfälle. Gruppen ville främst diskutera behovet av ett offensivt förebyggande arbete, en ”lågtröskelverksamhet” där barnhälsovården och socialtjänsten tillsammans kan skapa ett förtroende hos barnfamiljer. Nästan alla barn kommer ju till BVC och på många platser i Sverige har man också organiserat hembesök i samband med att ett nytt barn föds. Det krävs ett medgivande från vårdnadshavarnas sida för att få komma in i ett hem men det är sällan något problem att få. På detta sätt skapas en tillit som är mycket värdefull för resten av uppväxten.

Vi samtalade om hur ett bättre samarbete skulle kunna påskyndas. Behöver nuvarande lag ändras eller en handlar det om en tillämpning av den lag som redan finns. Ja, eftersom det redan pågår så kan man hävda att dagens lag ger utrymme för samarbete. Men varför är det då så trögt? Mitt svar efter att ha lyssnat till många, många, är att det är en ledningsfråga för verksamheterna och en politisk fråga för kommunerna och regionerna. Finns viljan lokalt/regionalt så kan man…

En organisatorisk modell som växer fram i många kommuner är familjecentraler. Dessa samlokaliseras med annan verksamhet, BVC eller förskolan. En av dess förgrundsgestalter, Tinna Cars-Björling, har jag också mött och blivit inspirerad av. På familjecentralen kan kompetensen från både socialsekretaren och barnsjuksköterskan smältas samman – till gagn för det växande barnet. Och familjen.

Utredningen Framtidens socialtjänst har nu drygt nio månader kvar innan vi ska leverera. En del av vad direktivet anger har vi kvar, men jag lutar mig mot professor emerita Bodil Jönsson, som hävdar vikten av ställtid; tid då man grubblar, testar, möter, läser, diskuterar. Därefter kan det gå fort.

 

Margareta Winberg, särskild utredare
Utredningen Framtidens socialtjänst