Se människan

Se människan

Semester är tid för reflexion. Som enmansutredare, kretsar naturligt mina tankar kring utredningen Framtidens socialtjänst. Hur var det på 70- och 80-talen när den, då, nya Socialtjänstlagen utreddes och beslutades i Sveriges Riksdag? Vad har hänt sen dess? Vilket samhällsklimat lever vi i nu jämfört med då? Vad var tanken bakom EN lag för alla? Hur såg politiker på medborgarna?

Jag satt själv i Riksdagen när lagen beslutades. Glädjen över att vi nu såg på människan som en, som en jämlik och en som man litade och trodde på var uppenbar. Alldeles särskilt intressant var att synen då var att de allra flesta naturligtvis ville arbeta och göra rätt för sig, men, någon gång, kunde hamna i situationer där de behövde samhällets stöd och hjälp. Lika självklart var det att de då, fick detta stöd.

Lagens konstruktion, där olika grupper inkluderades, signalerade att vi alla kan hamna i en sådan situation…

Ett socialdemokratiskt kommunalråd i Stockholmstrakten dristade sig, i denna tidsanda, till att kräva en mindre motprestation för att en person skulle få socialbidrag. Det blev stor upprördhet över detta! Så var inte tanken. Men så blev utvecklingen – inte enbart för detta bidrag utan för flera andra. Inte enbart en mindre motprestation utan många, ja alltfler och omfattande. Där nånstans började tillitssamhället att flagna och ersättas av krav och kontroll. Detta späddes på av ett nytt ekonomiskt system; New Public Management, och en privatisering av det som tidigare varit i offentlig regi. Om man köper en vara eller en tjänst måste man veta vad man får för pengarna – politiker och inte minst revisorerna måste kunna kontrollera kriterier mot utfall. Därför är till exempel hemtjänsten idag strikt reglerad; för att citera en känd företagsledare – ”vad fan får jag för pengarna?”. Kommunen måste veta att de får vad de beställt och betalar för..

Till bilden av kontroll måste dock läggas att även den då beslutande socialtjänsten HAR ett starkt inslag av kontroll – biståndsbedömning. Någon ska bestämma vilken levnadsnivå som är skälig och därmed fatta beslut om en person ska få en insats. Det strider mot synen på att människan själv oftast vet, inser och förstår vad hon själv behöver göra för att förändra ett destruktivt liv.

I utredningen Framtidens socialtjänst vill vi förändra denna kontrollmekanism, vi vill att människan själv ska kunna be om – och utan ”bedömning” få en insats för att komma på rätt köl igen.

Det skulle ankomma på kommunen, genom en s.k. befogenhetslag, att fatta beslut om vilka insatser det skulle handla om (med vissa nationella undantag).

Jag är övertygad om att en sådan förändring skulle minska inte bara känslan, utan också den verkliga graden av kontroll och beroende. Det skulle stärka tilltron till samhället och socialtjänsten och lite komma tillbaka till synen att människan är en, kan hamna i svårigheter, men är kapabel och kan ta ansvar – också i en svår situation.

Margareta Winberg
Särskild utredare,
Framtidens socialtjänst